söndag 6 februari 2011

Mulle -jag?

Jag har ett dilemma. Kan inte bestämma mig för om jag gillar friluftsliv eller inte.

Idag lockade solen ut mig och min familj till havet där vi har vår stuga. Vinden var inte vintrig, utan bar hopp om vår. Vi hade med en engångsgrill, korv med tillbehör och sugrörsdrickor. Barnen lekte på is och brygga när jag och make grillade. Vi åt våra korvar stående med blickarna mot havet och solen tittade fram mellan molnen.

Detta låter väl toppen? Jag vill gilla det och vara så där avspänt friluftslig. Jag känner att jag hade gillat det mer om inte: ketchupen hade kladdat så förbaskat - barnen var helkletiga, papper och plast som blåste iväg i den rätt blåsiga vinden, fingarna var stelfrusna och liksom orörliga eftersom den där vinden fortfarande var ganska vintrig och engångsgrillen var en budgetvariant som legat i källaren i många år och var snudd på omöjlig att tända. Maken uppvisade oceaner av tålamod där han låg och blåste sig lila för att åtminstone få lite fjutt på kolen. Jag hann tänka hundra gånger att 'nu åker vi hem och steker korvarna på järnet, hur svårt kan det vara?'.

Jag tror att jag helt enkelt är för bekväm, fast jag egentligen vill något annat. Är det ok att tycka att det är skönt när det är rent och enkelt och inte är det väl fel att smyga upp i soffan med en stickning och en kopp te inom räckhåll?

Jag lär nog aldrig bli någon Mulle, trots dagisfröknars tappra försök på 70-talet.

1 kommentar:

  1. :-)
    Jag har blivit en mulle fast inte när barnen var små och man borde varit det. Glad och munter med fiffiga drycker i snitsiga flaskor, alltid redo med toapapper och plåster...
    Men jag blev så glad när jag fick se Mulle-bilden. Älskade verkligen att gå i Mulleskola och äta matsäck i skogen! :-)

    SvaraRadera